liveteftersextio

I min hemstad  är det full vinter. Min äldsta dotter har kört snöslungan idag.
Det var längesedan jag skottade snö. JAG ÄR TACKSAM ÖVER ATT DEN TIDEN ÄR ÖVER.

Pensionär som jag är så kommer många reflekrioner över vad  jag varit med om.

Jag minns att jag under de åren jag gick på flickskolan i Sundsvall fick trampa mig en egen väg ner till bussen om morgonen, bussen brukade komma kvart över sju.Vägarna var oplogade.
 Snön kunde gå långt ovanför knäna. Det var kallt på den tiden. Vi tjejer bar naturligtvis nylonstrumpor. De frös nästan fast på benen.
Jag stod där i mörkret, för det fanns inga gatlyktor. Den tiden är inte rolig att minnas.Oj,oj,oj, vad jag frös!

I dag finns det  skolskjuts eller busssar som går ofta. Det finns jättebra kläder i härliga kvaliteter.

Jag njuter här nere i Skåne nu för det finns ingen snö, ingen halka.
För mig känns det som vår. Snödropparna blommar här i parken. Härligt!

Jag ringde en kollega idag som fyller år. Hon berättade att hon träffat en av mina gamla elever på särskolan som hade frågat efter mitt telefonnummer.
Han hade fått " Lenalängtan". Sött ,eller hur?
Jag var lärare för honom när han gick i högstadiet på 1970 talet. Du förstår att det värmer ett lärarhjärta.

Det var en härlig tid på Särskolan på den tiden. Vi som arbetade tillsammans hade samma värderingar som skapade en alldeles särskild sammanhållning. Vi var som en stor härlig familj! Vi hade så roligt!!!!!!!!
Jag saknar min arbetskamrater jättemycket.

Livet springer fort när man har roligt.
Helt plötsligt vänder man sig om i farten och tittar bakåt.... och upptäcker att det har hänt väldigt mycket under tiden med en själv och de andra.
Det föds nya små liv som växer upp och förhoppningsvis kommer att få uppleva samma resa.

Mitt lilla barnbarn i Oslo håller oss alla i spänd förväntan!
Du är välkommen till jorden!
Mormor och alla kusiner väntar. Men mest väntar Elian  på att  få bli storebror!