Till Sundsvall!

Så är det resdags igen!

Nu bär det av till Sundsvall eftersom min dotterson går ut grundskolan. Plus att min dotterdotter går ut första klass samt att min sonson går ut sexårs.

För mig är det viktigt att dela dessa dagar med de mina.

Väskan är packad och klar.

Eftersom jag även längtar till logen skall jag också gå dit! Jippi!!
Dessutom hoppas jag kunna gå över de marker som skall röjas.
Ett besök hos lantmätaren kanske hinns med också.

Den här tiden är  det väldigt vackert hemomkring...jag skall även få träffa min dotters hästföl för första gången.

När jag var liten var hästar även min passion. Jag längtade otroligt mycket på att mitt första föl och enda föl skulle födas.
Den längtan utbyttes i sorg.

Vi firade sista april hemma på gräsmattan med raketer som sköts utanför stallfönstret. Det blev för mycket för hästen som blev rädd för raketer och bomber.
Hästen försökte komma sig fri och sträckte sig troligtvis så illa att fölet föddes dödfött.
Det var en stor tragedi för mig.

Det lilla fölet låg i stallet. Det såg ut som det levde. Så när pappa tog det för att begrava det slets mitt hjärta itu.
Ja det var ett minne av sorg på vår bondgård.

Jag minns inte att jag fick någon tröst, det kanske jag fick. Men på den tiden skulle man inte gråta.
Som regel gick jag till skogen för att finna tröst. I ensamheten kom så kraften tillbaka.
Jag tror jag var 8-10 år när detta hände.

Så nu skall jag äntligen få klappa det lilla fölet på mulen. Bättre sent än aldrig.

Vid min ålder har man många minnen att ösa  ur och relatera till, både bra och mindre bra.
Det är en fantastisk känsla att ha sina barn och barnbarn som växer upp som små svampar. Jag tänker ofta på vad de i sin tur kommer att uppleva i sina liv.
Det jag önskar mest är att de får vara friska. Det är en stor gåva att vara tacksam över.

Min svärdotter upplever nu en svår tid eftersom hennes bästa vännina fått aggresiv bröstcancer. Extra svårt är det för henne eftersom hennes lillasyster dog endast 5 år gammal p.g.a cancer.

I bland kommer det många svåra stunder samtidigt, sånt är livet! Men viktigt är då att familjen finns. Jag tycker att familjen absolut är det viktigaste som finns. Vi skall vara rädda om den. Jobba för att sammanhållning och förståelse för varandra utvecklas och stärks!

Nu skall jag ta emot min man som kommit hem från sitt jobb. Han får ledigt från mig några dagar framöver nu..
Han och jag jobbar på vår relation varje dag.
Ett måste ,med två gamlingar med många ovanor, eller hur?

Sköt om er och må så gott!

Kommentarer
Postat av: Yvonne

Du är en finfin mormor/farmor. Ha det så trevligt i Sundsvall allesaman. (Önskar jag kunde vara där med er!).

2009-06-09 @ 14:41:46
Postat av: Therese

Fin blogg du har:)

2009-06-11 @ 09:11:27
Postat av: Kattis

Hej Lena!

Vill bara poängtera att Johanna blev 6.5 år och inte 5 som du skrev. Kan låta petigt, men det 1.5 åren var och är mycket viktigt för oss familjen.

Hon var lika gammal som Manne är nu då hon gick bort.

2009-06-13 @ 10:18:42
Postat av: Anonym

Hej Lena!

vill bara poängtera att Johanna blev 6.5 år och inte 5 som du skrev. Kan kännas petigt, men för mig och min familj är dom 1.5 åren mycket viktig.

Hon blev lika gammal som Manne är nu då hon gick bort.

2009-06-13 @ 10:42:32
Postat av: liveteftersextio

Hej Kattis, jag ber så mycket om ursäkt.

2009-06-15 @ 18:26:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0