" Det gäller att bita i hop ".

Närhet? Så olika behov vi har av närhet!
Som barn hade jag mina djur som hjälpte mig när jag kände mig ensam. För visst känner man sig väldigt ensam som litet barn.
Jag var ett barn som alltid vaknade först av alla. Redan vid fyratiden på morgonen vaknade jag. Mina föräldrar berättade att jag ibland gick ut tidiga sommar morgnar. Tur att vi bodde på landet..hm.
Ensamhetens ångest tror jag skapades de där tidiga morgontimmarna. Den ensamhetskänslan bär jag med mig ännu. Jag minns tystnaden, ödsligheten, längtan, vilsenheten av att vara liten och övergiven. Helst hade jag nog velat krypa ner hos någon varm vuxen och kanske somnat om en stund. Men mina föräldrar behövde sova eftersom de skulle upp till korna vid sextiden.

Jag är således en person med stort behov av närhet.
Mina föräldrar hade inte särskilt mycket tid till närhet och inte var det vanligt  på den tiden. Inte kramades man heller. Att gråta var inte så populärt. Nej, det var en fostran att träna sig i att inte känna efter.
Det gällde att " bita i hop " .

Döm om min förvåning när jag får höra den kommentaren en dag i somras av mitt femåriga barnbarn. Men i ett helt annat syfte. Han ville verkligen vinna!

Men våra kommentarer från förr de lever vidare i en ny generation och med ett nytt innehåll.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0