Månen lyser full över oss i kväll!

Det är fullmåne nu i natt.
Jag kan inte sova. Satt ute på balkongen vid 24 tiden i en ljummen mörk sommarkväll och tänkte på oss människor som går omkring en stund, en tid, här på jorden.

Jag tänkte på barnen som växer upp till livets verklighet, den verkligheten som sedan skall forma hela deras syn på vad som ingår i verkliga livet.
Vissa får med sig massor av kärlek, andra får med sig materiella ting, andra får knappt någonting av dessa alternativ, men klarar sig förvånansvärt bra, trots allt.

I barnet finns så otroligt mycket livskraft, så mycket visdom, så mycket kärlek!
Sedan tar någonting " annat " vid. Nämligen en verklighet, som vi vuxna lär dem att växa in i.

Den föds med konturer som är mjuka och böjliga åt alla håll  . Vi pusslar in de i en fyrkant, med vassa hörn.

Jag anser att alla människor har sitt barn inom sig hela vuxentiden också. Många av oss vill eller kan inte " känna" eller minnas den känslan de hade inom sig när de var barn.

Jag minns hur jag kände mig som barn. Därför lider jag många gånger när jag ser hur föräldrar agerar helt omedvetet på barnets behov att närhet. De sätter sina egna behov före barnets behov.

Hur känner sig ett litet barn som vill vara nära, inte får komma och vara nära?
När jag var barn sov hela familjen i samma rum, ända tills jag var 13 år. Då, fick jag mitt eget rum.
Att sova tillsamman var trygghet!
Att höra någon "snusa" och andas lugn och skönt. Att vakna upp och veta att jag är nära.

Vi människor "lägger ifrån " oss våra barn. De skall klara sig själva om dagen innan de ens har ett språk, sova i egna rum, inte störa för tidigt. De skall förstå de vuxnas behov.
Vilka krav på små människor!
All forskning vet att före 3 - 4 årsålder behöver de någonting helt annat än dessa s.k. "krav" på sig.

Hur har det blivit så här?
Varför?

Tänk om vi håller på att förstöra det finaste vi har, endast för att vårt samhälle har förändrat hela vår syn på barnens behov. I stället har vi fokus på vad  vuxna behöver.
Vi skall arbeta, för att kunna leva och konsumera, mera och mera.

När mina äldsta barn var små var jag hemma i 4 år liksom de flesta andra mammor. Barnen lekte tillsammans, vi mammor umgicks, vi var kreativa på så vis att vi hann laga mat, sköta hemmet, och annat.
Familjen fick leva lugnt utan stress.

Jag tycker så synd om mammorna som idag stressar omkring med eld i baken. För det är mest mammorna som fått det mest hett om öronen, de är de stora förlorarna egentligen.

När mina äldsta barn var små hade jag s.k. städrock på mig om dagarna. Det var ett jobb att vara hemma och kostymen var då denna städrock.

Världen har totalt förändrats på 45 år!! Ingenting är sig likt.
I dag är TV:n barnvakt.
För 45 år sedan fanns det en stunds barnTV vid 5 -tiden. Därefter var det aldrig något TV-tittande för barnen.
VuxenTV:n slutade sända vid 22-tiden tror jag.

Nej, ge mammorna 3 års tid hemma med sina barn eller papporna.
Ge föräldrar lugn och ro, så de kan njuta av tiden med små barn och inte måste rusa som skållade råttor fram och tillbaka mellen jobb, dagis, mataffären och hem till ett hem i kaos.

Det håller inte i längden för någon människa som vill känna frihet och inre frid.

Jag tycker att vi människor bränner ljuset i båda ändar nu.
Känner vi på oss att tiden är knapp?
Någonting händer med oss.
Något är borta.








Kommentarer
Postat av: Linda

Hej Svärmora! Jag håller fullständigt med dig om detta! Hur många gånger har jag inte ställt mig dessa frågor. Jag har tänkt att kanske ska vi sälja huset och flytta till en billig lägenhet,ta bort bilen och åka buss istället, allt för att vara mindre ekonomiskt beroende som skulle skapa mera tid för varandra. Det värsta är att det är så svårt att kliva ur tiden, att ändra sig utifrån samhällets normer. Jag tycker att det är intressant att läsa om de som vågar, de som provar att leva självförsörjande, det finns faktiskt sådan i Sverige, några få. Beundransvärt av dem, men man undrar samtidigt om det kan resultera i ett utanförskap som barn? Kanske kan de hamna utanför gemenskapen? Det är svårt att inte leva med i tiden och utvecklingen. Kram kram!

2011-08-16 @ 16:06:54
Postat av: liveteftersextio.blogg.se

Jag förstår så väl den frustrationen!

Att den inre sanningen får ge vika för de yttre behoven.

Är det därför som människorasen har överlevt? Min undran är bara: Hur länge, innan vårt inre säger ifrån?

2011-08-16 @ 21:46:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0