Forts. 4 Hur min man o jag träffades..
Eftersom kyrkdörren var stängd vandrade vi runt på den fantastiska kyrkogården. Vid grinden utanför kyrkogården stannade min väninna och frågade en man om vägen till Backafallen.
Jag hade redan passerat grindarna, så jag vände mig om för att invänta min väninna, och fick då syn på Mannen!
Där stod han som jag aldrig trodde skulle finnas.
Jag hade varit frånskild i nio år.
Min f.d man hade svikit mig oerhört så jag kunde inte tänka mig att tro på någon man igen. Jag hade förresten inte " sett " någon som tilltalat mig.
Men då, där utanför kyrkgrindarna hände något. Jag stod och tänkte "att han har nog fru och barn, en sådan man är inte ensam".
Men så hör jag honom säga: " vi kan väl synas nere vid hamnen och ta en glass " ?
När hon kom fram till mig säger jag : " Tänk, det är första gången jag " ser " en man på nio år ! Det var en märklig känsla.
Hon och jag vandrade neråt hamnen och stannade för att beskåda en mycket vacker blomsterhäck.
Döm om min förvåning så är det Sundsvallsbor som just då bebor i huset och ut kommer min sons arbetspartner med fru och barn.
Så vi blir inbjudna på lite vin i trädgården.
Jag får en förfrågan om jag inte träffat någon ny man, men jag svarar att jag har det toppenbra i livet just nu.( Vad lite man vet om sitt öde )
Min väninna pushar på mig och säger att vi måste bryta upp för vårt glassmöte, så vi tackar för oss och knallar vidare ner mot hamnen.
Väl framme är det ingen där så vi börjar söka en taxi för transport till färjan.
Då dyker mannen med sällskap upp och dessutom en buss som går till färjeläget.
Helt plötsligt blir det kaos i mitt huvud.
Vad skall jag göra? Ta bussen och aldrig lära känna mannen?
Min väninna pockar på och säger "att bussen går nu..." .mannen säger ingenting...hans kompis skulle med bussen så han stiger på...min väninna vädjar igen..jag tvekar...mannen säger fortfarande ingenting.
Sekunderna och tankarna virvlar i huvudet " skall jag ta bussen eller stanna "...phu...så går bussen iväg.
Yes!
Så blev det vi!
Det kändes så självklart att utan ett ord bara gå iväg tillsammans mot båten. De andra följde efter.
Väl i båten samtalade vi om vad vi önskade av livet, vilket som var värdefullt, hur vi skulle vilja leva m.m.
Så spelade han på sitt dragspel och jag älskade hans blå ögon redan.
Sista färjan gick vid niotiden, vi fick bilskjuts dit av hans kompis som bodde på ön.
Vi var de sista som steg på färjan och jag fick en överraskande stor och lång kyss inför alla ombord.
Helt omtumlad hoppade jag ombord.
Dagen efter ringde han.
Därefter gick allt mycket fort allt var så själklart och rätt!
Att vara över sextio år och få uppleva detta är en underbar gåva!
JAg reste 100 mil trots en kotförskjutning, for till en för mig okänd ö, vandrade en hel dag och vid slutmålet för dagen mötte jag min man, nämligen S.t Ibbs Kyrka på Ven.
Vi gifte oss där 2 år senare.
Sagor existerar om och om igen, vi skall bara tro på att de finns, eller hur?
Åh! vad härligt....får rysningar ända ner i tårna.Jag önskar er all lycka!!!!!!!! Kram Åsa
Vilken underbar historia! Leve kärleken!
Ja, kärleken är en underbar gåva!
Jag läser din blogg, då jag klickat mig in på den från din dotter Josephines blogg. (Henne har jag följt sedan hon började blogga!)
Läser din historia om hur du mötte din man och blir alldeles varm i kroppen, tårögd. jag är nyseparerad efter ett enormt svek från den jag trodde var mannen i mitt liv. Din kärlekshistoria ger mig hopp igen.Tack!
varma kramar till dig, ha en strålande jul!
Så fint! Störst av allt är kärleken!
Chris! Jag har upplevt det Du berättar!!! Jag är ett exempel på att Du skall tro och hoppas. Skapa en inre bild av hur mannens egenskaper bör vara. Skriv gärna ner dem.Det gjorde jag.
Lycka till!
Kram och God Jul!
Janna: Kärleken är vårt hopp på och för jorden!!!
Den skapar fred inuti och utanför!
Det är gott för en människa att vara älskad.
Jag tänker ofta på alla barn i världen som
får utstå så mycket hemskheter!!!
Oh vad glad jag blir när jag läser hur fantastisk eran kärlek är!! Kärleken är verkligen underbar