liveteftersextio

Hur mår Du i dag?

Julen är nära, vi har olika situationer med vänner och familj.
I går träffade jag en person som väljer att vara ensam hemma på julen. Jag vet om flera som sitter ensamma hemma trots barn och barnbarn.

När jag var barn minns jag alltid att  någon gammal släkting  kom för att fira julen med oss. Det var självklart att ingen skulle vara ensam på julafton.

I dag finns Tv m.m som hjälper oss med att finna julstämningen.
Många väljer själv att fira i lugn och ro.
För visst är det skönt att slippa stressen!!!!
Min man och jag sjunger in julen i  vår kör och det är underba

För mig är det jul när vi sjunger sångerna tillsammans.
Som barn spelade jag piano och mamma och mina mostrar sjöng O helga natt, allt vad de orkade.
Pappa satt i sin stol och njöt.....

Upp till sång nu inför julen!!!

Min yngsta dotter fyller år på julafton och när hon låg i min mage så sjöng jag och spelade mycket julsånger för henne.
Bebisar hör och minns...och hon älskar julen i dag... trots att hon valde att födas på julafton!

Eftersom kyrkdörren var stängd vandrade vi runt på den fantastiska kyrkogården. Vid grinden utanför kyrkogården stannade min väninna och frågade en man om vägen till  Backafallen.
Jag hade redan passerat grindarna, så jag vände mig om för att invänta min väninna, och fick  då syn på Mannen!
Där stod han som jag aldrig trodde skulle finnas.

Jag hade varit frånskild i  nio år.
Min f.d man hade svikit mig oerhört så jag kunde inte tänka mig att tro på någon man igen. Jag hade förresten inte " sett " någon som tilltalat mig.

Men då, där utanför kyrkgrindarna hände något. Jag stod och tänkte  "att han har nog fru och barn, en sådan man är inte ensam".
Men så hör jag honom säga: " vi kan väl synas nere vid hamnen och ta en glass " ?

När hon kom fram till mig säger jag : " Tänk, det är första gången jag " ser " en man på nio år ! Det var en märklig känsla.
Hon och jag vandrade neråt hamnen och stannade för att beskåda en mycket vacker blomsterhäck.

Döm om min förvåning så är det Sundsvallsbor som just då bebor i huset och ut kommer min sons arbetspartner med fru och barn.
Så vi blir inbjudna på lite vin i trädgården.
Jag får en förfrågan om jag inte träffat någon ny man, men jag svarar att jag har det toppenbra i livet just nu.( Vad lite man vet om sitt öde )

Min väninna pushar på mig och säger att vi måste bryta upp för vårt glassmöte, så vi tackar för oss och knallar vidare ner mot hamnen.
Väl framme är det ingen där så vi börjar söka en taxi för  transport till färjan.

Då dyker mannen med sällskap upp och dessutom en buss som går till färjeläget.
Helt plötsligt blir det kaos i mitt huvud.
Vad skall jag göra? Ta bussen och aldrig lära känna mannen?

Min väninna pockar på  och säger "att bussen går nu..." .mannen säger ingenting...hans kompis skulle med bussen så han stiger på...min väninna vädjar igen..jag tvekar...mannen säger fortfarande ingenting. 

Sekunderna och tankarna virvlar i huvudet " skall jag ta bussen eller stanna "...phu...så går bussen iväg.
 Yes!
Så blev det vi!

Det kändes så självklart att utan ett ord bara gå iväg tillsammans mot båten. De andra följde efter.

Väl i båten samtalade vi om vad vi önskade av livet, vilket som var värdefullt, hur vi skulle vilja leva m.m.
Så spelade han på sitt dragspel och jag älskade hans blå ögon redan.

Sista färjan gick vid niotiden, vi fick bilskjuts dit av hans kompis som bodde på ön.
Vi var de sista som steg på färjan och jag fick en överraskande stor och lång kyss inför alla ombord.
Helt omtumlad hoppade jag ombord.

Dagen efter ringde han.

Därefter gick allt mycket fort allt var så själklart och rätt!

Att vara över sextio år och få uppleva detta är en underbar gåva!

JAg reste 100 mil trots en kotförskjutning, for till en för mig okänd ö, vandrade en hel dag och vid slutmålet för dagen mötte jag  min man, nämligen S.t Ibbs Kyrka på Ven.

Vi gifte oss där 2 år senare.

Sagor existerar om och om igen, vi skall bara tro på att de finns, eller hur?