liveteftersextio

Så är vi då hemma efter en underbar kväll!

Min man fixade en picknickkorg med gott att äta.
Därefter cyklade vi till Pildammsparken där det var allsång.
Jag var lagom begeistrad. Trodde att det gungeligung, men ack vad jag bedrog mig.

Det var helt underbart ! Vilken action i orkestern och i Lasse, allsångsledaren.
Det var sextiotalsmusik, Abba och allt som svänger...

Den som svängde allra mest  hejdlöst var Marianne Mörck! Hon är jättekul! Vilket go !

Vilket party, vilket gäng.

Hela amfiteatern stod upp och sjöng med..vilken glädje och lust.
Det var bland det roligaste jag varit på!

På slutet sjöng vi " All you need is love". ja, många inrop blev det och härliga sextiotalsnummer.

Att gratis få uppleva sådana härliga stunder är bra gjort av Malmö stad. Där ligger minsann Sundsvall i lä!

Jag tror att Malmöborna picknickar lite överallt.
Jag har inte upplevt att man gör det i Sundsvall.
Här är det musik lite överallt och folk firar med att ta med picknick. Jättekul, tycker jag.

Jag säger som mitt barnbarn Manne. "Farmor bor i utomlandet ".

Ja, att cykla hem en ljummen sommarkväll, att höra sorlet från alla som sitter på uteseveringar lite här och där, får mig att också tycka att jag bor i utomlandet.

Tänk vad kärlek kan!

I dag är det den 31 juli 2009.

Exakt denna dag för fyra år sedan möttes min man och jag på Ven.
Jag var då och hälsade på min väninna som jag träffade när jag var 17 år och gick marinlottautbildning på KA4 i Göteborg.

Hon och jag har under alla år hållit kontakt med varandra.

Denna dagen för fyra år sedan var en söndag. Solen sken så hon ville visa mig sagoön Ven.
Hon fotade hela denna dag, från början till slut. Det var en helt magisk dag!

Jag har alltså mitt första foto på min man från den dagen, tack vare henne.

Året Runt har gjort ett reportage om oss som lär komma ut när som helst. Passa på och läs där, jag hoppas bilderna blev bra.
Det blev en snabbfotografering under en av de dagar som alla barn och barnbarn var med oss på Ven.
Barnen visste ingenting, så vi cyklade iväg för forografering en aning svettiga...

Så kom jag på att fotografen kunde ta en gruppbild av oss alla. Jag ringde från Kyrkbacken och bad de göra sig i ordning för gruppfotografering.

Gissa om jag fick respons?

Nej, de fattade ingenting.

De höll på att duscha och fixa sig inför min 65årsmiddag.

Det blev Isak, Josefine och Martin som redan satt ute i trädgården som ställde upp på bild. Hopas att den kommer med.

Idag skiner solen, vi har städat, det är fredag och min man som har lediga fredagar har tvättat.
Vi börjar komma in i vår vardag, han och jag. Det tar lite tid när två som levt ensam länge, skall foga sig samman.
Finns viljan, så går det bra. Det har vi pratat om idag.

Ha det bra i dag!

Det är en vanlig tisdag kväll i Malmö!

Luften är varm.

Min man och jag tar våra cyklar och cyklar ut till vår båt i båthamnen. Det tar oss ca 20 min.
När vi cyklar ute på Limhamsfälten ser vi till Danmark. Väl framme träffar vi våra båtgrannar. 

Havet ligger stilla.

Aktiviteter därute pågår förfullt. Vi sitter på bryggan och myser tillsammans under tiden.
Vilken lycka...Vi är friska, våra barn och barnbarn är friska.
Allt andas harmoni.

Så tar vi våra cyklar igen och kommer fram  till kallbadhuset.
Där är det fullt av fullt. De dansar på dansbanan till lockande musik.
Inget inträde, det är bara att ställa cykeln och kliva upp på dansbanan.

Vi cyklar vidare in till slottscafét, där är också fullt av fullt av folk som lyssnar till levande sång och musik.
Vi slår oss ner vid ett bord, beställer in något gott  att dricka.
Sedan är det bara att njuta.

Gässen flyger över, filtar och vinflaskor plockas fram, det doftar grill och mycket riktigt är det några som har plockat  fram grillen .

Vi  cyklar vidare över en av broarna, när vi hör musik... det är flotten som kommit till bryggan vid slottscafeét.
Jag vinkar till de som är ombord, dragspelet hörs över kanalen..och jag njuter av livet.
KAn det vara mer underbart?

En vanlig tisdag!!

Så dyker det upp några människor som ser ut som spöken. Javisst ja. Det skulle ju spöka i Kungsparken i kväll.
Det avstår vi ifrån, så vi väljer att cykla hem.

Jag måste säga att det känns som jag är på semester helt gratis!

Malmö stad är en helt fantastisk sommarstad!

Hit kom jag p.g.a kärleken som jag mötte på Ven för snart fyra år sedan. Mycket har hänt sedan dess!!
Jag är så tacksam!

Det är skönt att umgås med sin man!
Min man har börjat med att ta lediga fredagar, underbart!
Denna helgen hade vi fredagsmys på torsdagen. Vi åt god mat. Storhandlingen var avklarad. Helt underbar känsla!!

På fredag åkte vi till Fredriksdals trädgårdar. Fantastiskt vackert! Vilka blomsterträdgårdar.
Den gamla staden fick mig att minnas Skeppargatan i Sundsvall.
Min mormor bodde i sådana kvarter.
JAg var mycket hos henne som barn. Alla som bodde där kände varandra. Det var som en egen liten by i staden.

Jag har ett litet roligt minne: På somrarna låg folket och solade på gräsmattan vid Selångersån som gränsar till Skeppargatan.
Mormor, som var rädd om mig. Hade varnat mig för " näcken ". Han som kunde dra ner mig i ån. Detta i all omtanle, förstås.
Jag sprang omkring bland de som låg på gräsmattan och plötsligt ropar en farbor på mig och utlovade en krona om jag kunde hitta hans lösgom.
Den utlovade kronan hägrade. Jag trotsade min mormor och näcken. Så med mycket stor rädsla gick jag nära ån.
Mycket riktigt fann jag lösgommen och kronan var min.
Rädlsan jag kände för ån var hemsk, minns jag.
.
Det fanns blomsteraffär, frisör, hotell, snickeri, bageri,matvaruaffär, olika slags verkstäder, m.m.
En underbar miljö. En egen liten stad. Helt byggd i trä! Den gamla staden som fanns kvar efter det att Sundsvalls stad brann....den revs i slutet av 1960-talet.

Min mormor bodde i ett av de hus som fanns kvar längst.
Jag tror att hon aldrig kom över detta, att allt försvann och sedan ersattes av parkeringshus.

Det är en stor förlust för Sundsvall att inte Norrmalm ( det hette så ) bevarades.
Om husen hade renoverats hade det i dag varit en stor turistattraktion.

Jag saknar mormor och Norrmalm ofta.
Jag älskade henne så mycket!

" SNART HINNER VI INTE MED  NÅGOT ANNAT ÄN ATT HA BRÅTTOM ".

Ä det så för Dig tro?
Ja, så är det säkert för de flesta av oss nu för tiden.

Under vår semester hade ingen av oss någon klocka.
När mina barn och barnbarn träffades på Ven upptäckte jag att inte heller några av mina barn bar på någon klocka.
Tiden fanns så påtagligt nära när vi inte skulle iväg till någonting annat. Vi cyklade, lekte, badade, åt och umgicks intensivt i fem dagar.
Jag fick flashbacksminnen från min barndomstid....där på Ven....

Mina föräldrar hade nämligen endast s.k. hålltider.. Det var t.ex. när mjölken skulle levereras på mjölkpallen.
Klockan nio var den viktigaste tiden på morgonen, det gick inte att missa mjölkbilen som levererade mjölken till stans mjölkcentral. Det var därifrån vi fick vår inkomst bl.a.

F.ö.var det djurens behov som styrde. Annas var det vädrets makter som avgjorde vilket arbete som kunde utföras.
Jag lärde mig tidigt att se hur vädret skulle bli genom att tolka molnen och färgerna på himlen.
Fortfarande ser jag hellre upp mot himlen än litar på TV:s väderlek.
Det sitter i ryggmärgen och känns väldigt tryggt.

Ju äldre jag blir ju mer förstår jag vilken otroligt bra skola jag har gått i . De kuskaperna jag fått genom att växa upp på dåtidens bondgård går inte att läsa sig till.
De kunskaperna växer succesivt och långsamt in i hela ens varelse. De har skapat mig till den jag är idag.

Jag har mina rötter djupt sedan många, många generationer nere i jordens kunskapsbank. Finns det en liknande bank för dagens barn?
Dagens barn har en helt annan utgångspunkt. De skall vinna på sina dataspel, där gäller det att fort, fort knappa på knapparna.

Och här sitter jag. 65 årig bondjänta med en blogg. Boende mitt i en storstad!
Klockan på armen har inte tagits på. Jag går varje morgon och kväll ut på balkongen för att se på himlen. Ränderna går inte ur, och jag har svårt att passa tider, mycket svårt!

Kommer barna att kunna sluta knappa på sina knappar tro?
Kommer tiden att kunna hindra dem en stund?
Tiden som vill nå in i själen för att finna ro?

Hoppas att de slipper bli slavar under tiden!  

" DET FINNS BARA ETT SLAGS FRAMGÅNG- ATT KOMMA PÅ SITT EGET SÄTT ".

Visst!  Detta är hemligheten! Att vara sig själv, helt enkelt. Att vara sann mot sin inre röst.

Vi är ju alla helt unika. Tänk att varje snöflinga är unik!. Människa, naturen, djuren är ett. Allt lever tillsammans.

Som barn på en bondgård kom den insikten rätt fort.
Att vara rädd om naturen innebar ju att vi kunde leva av den.
Likaså var det med djuren.
Vi behövde varandra.
Det skapar respekt över något som är större än vi själva.

Detta något har det skrivits mycket om i dikter och sånger. Denna för oss alltid så närvarande känsla av att det finns något mer än det vi ser...

Intuitionen är också en del av vårt ursprung som en biologisk varelse.
Jag minns att våra hundar hörde att det skulle komma någon innan  vi anade något.
Ibland undrar jag om inte djuren även ser det som inte vi ser. Jag har många exempel på det.

Att känna på sig vad som skall hända, kan jag ofta också känna av.
Jag har en föraning. Det är inte alltid så roligt.
När jag var barn fick jag ont i magen när den känslan infann sig.

I mitt föräldrahem spökade det. Mamma berättade, min faster berättade om egna upplevelser.
Jag har själv upplevt att min farbror kom klampande uppför trappen, fast han var långt bort.

Nog finns det mycket runt omkring oss som vi dagligen påverkas av, men som vi inte är medvetna om.
I vår synliga värld är det det värdsliga som styr. I vår inre, kosmiska tillvaro styrs vi av de kosmiska lagarna.
Kom ihåg att allt är ett.

Du, jag, vi, är!!

 "att vara eller inte vara " , sa Hamlet.

" jag är ", sa Jesus.

För visst är det så att vi skall vara den vi är!!

Känn Dig själv!
Var Dig själv!
Då är Du, Du!

Detta är nyckeln till framgång.

Jag önskar Dig en God Natt från mig!

Att fylla 65 år känns märkligt.

Mina föräldrar har varit borta sedan 1996 och 1997. Mamma påstod att ingen av de båda skulle leva mer än ett år efter det att någon av dem avlidit.
Konstigt att det stämde...

Jag har kvar mammas yngre syster och bror. De är respktive 88 och 86 år. Fortfarande lika pigga som alltid. De lever som de alltid gjort. Min morbror spelar pingis regelbundet varje vecka. Min moster har sedan ett par år funnit en gammal kärlek.
Livet lever sig självt.
De båda betyder så mycket för mig. Lite grann av min barndomstid finns kvar i.o.m. att de finns.
Som barn bodde jag ofta hos dem.
Jag minns somrarna i Bergafjärden. Deras sommar stugor låg tätt intill varandra. De umgicks med många glada skratt.

En grannpojke hade en tam kråka på sin axel.

Det är många av sommarstugeägarna från den tiden som är borta.

Vemodet tränger sig in och vrider om.
Visst är det en resa vi gör tillsammans en tid.
Vi kommer och går. I glädje och sorg.

Att finna sig själv och sin plats kan ta tid. Vår längtan efter att bli hel kan ta lång tid. Pusselbitarna kan befinna sig långt borta.
För att få sitt pussel helt krävs det att ihärdigt finna bit efter bit.

I bland känns det som om allt är omöjligt. Livet blir ingenting värt.
JAg har varit där och vänt.
Men utan goda vänner är det svårt.

Ett gott råd till Dig är att vara rädd om Dina vänner. En nära vän är en stor rikedom.
Vänner vill varandra gott oavsett vad som sker.

Jag har tagit måånga svåra beslut i mitt liv, hade jag inte gjort det hade jag inte varit där jag är idag.
Om dessa mina beslut genom livet varit de rätta vet jag inte, men mina erfarenheter har givit mig en insikt om att vara tacksam över små, små händelser i livet.

Häromkvällen såg jag reprisen på Kronprinsessans födelsedagsfest från Öland. Jag gillar den tejen! Hon visar sina känslor, är varm och inkännande! HON ser de utsatta, hon har själv säkert känt sig utsatt med sitt handikapp( dyslexi ).
Hela föreställningen var bland det bästa jag sett.
Jag har pratat med min man  om att skänka pengar till välgörande ändamål, känns osäkert  p.g.a. dessa förskingringar som det skrivits om.
När vi såg om  Victoriafonden så kände jag att det blir till den fonden som mina pengar går. Då säger min man: " Om jag skall skänka några pengar så blir det till Victoriafonden."

Det har blivit så oss emellan att vi tänker samma tanke numera. Lite kul faktiskt.

God Natt från mi till Dig!

sÅ ÄR JAG DÅ HEMMA EFTER UNDERBARA DAGAR!!!!!

mAMMABLOGGALAN TILLSAMMANS MED JOSEFINE OCH MITT BARNBARN ELLA VAR HELT OTROLIG! JOSEFINE VANN!!! JA, HON VANN I TRE KATEGORIER!!

HON ÄR NU SVERIGES MAMMABLOGGARE NUMMER ETT!!!
Lilllgumman har kämpat på hela tiden med sin grej. Vi i familjen har nog inte hängt med att detta med bloggandet har så stor genomslagskraft.

GRATTIS, GRATTIS TILL  PRINSESSANS DAGBOK ALIAS MIN DOTTER JOSEFINE!

En stolt mamma och mormor har landat!