liveteftersextio

I dag så blev allting bara fel!!

Är det så att minnet eller koncentrationen blir sämre i " vår ålder "`?
Jag blir såå ARG på mig själv !

Denna dagen började med att jag var inställd att föreläsa i Helsingborg för Afasiföreningens höstmöte.
Jag står på stationen och väntar, men ingen ordföranden kommer som avtalat.
Så jag trycker fram biljetten  ur automaten med mycket möda och stort besvär.
När det fattas en minut före avgång springer jag ändå iväg  (utan ordföranden) till en perrong som visar sig vara fel.
Får springa tillbaks och fråga vakten var " min " perrong ligger.
Det hör till saken att de bygger om på stationens perronger, så jag springer i väg igen med andan i halsen.
Kommer sist in på tåget och sätter mig ner, då det meddelas att vi får vänta lite före start.
Jag passar då på att titta på programmet för dagen. Och till min fasa visar det sig att mötet är först på fredag.
Snabbt som attan hoppar jag av tåget innan det startar.

Ja så här är det ofta, nu för tiden, tycker jag.
Jag undrar om det beror på åldern eller om jag har mina tankar hos mina barn som är långt i från mig.
Det  är inte lätt att vara långt ifrån när man längtar varje dag efter barn och barnbarn.

I bland känns det nästan overkligt att livet har gått och jag har blivit både mormor och farmor!

Nya människobarn kommer och går..... kommer och går.....kommer och går!

Och nu är jag en gammal kvinna , nyss var jag en ung mamma!
Hur i alla dagar  har det gått  till?
Åldrandet, livsvisdomen, erfarenhterna som får oss att känna att livet alltid förändras från ena dagen till den andra.
Ena dagen lever man andra dagen är man borta. Livet fortsätter och fortsätter...... 

Att vi klarar av detta livsmysterium??
När vi förstår att livet är ändligt!
Det var rätt skönt att vara ung och aningslös, tycker jag!