liveteftersextio

Så har jag varit barnvakt i Sundsvall... Varje gång jag kommer dit är det ju hemma. Där finns ju alla mina rötter.

Djupa rötter sedan många generationer tillbaka.
 
Jag kommer från en gammal bonde släkt. Vär släkthistoria är en del av mig. De gamla förfäder som jag aldrig träffat finns inom mig genom skrivelser och berättelser om dem. Några finns på gamla fotografier.

Vi hade en släktgård på min farmors sida,
En gård där hon bodde som barn.Jag minns att jag har minnen därifrån från femtiotalet.

På  den gården samlades  släktingar från när och fjärran på somrarna för att sköta trädgård och de hus som tillhörde gården.

Vi hade släktingar från Amerika som kom och visade sitt liv på diabilder.
Vilken sagovärld de levde i.!

Två bilar framför husen!!
Nylonstrumpor, hinkar av plast m.m.!

Vem kunde tro att detta skulle vi i Sverige också leva med.

Vi  som körde med häst och vagn, eldade med koks och ved.
Vi som gick med kliande yllestrumpor på vintrarna.
Vi som endast hade varmt i ett av alla rum, nämligen köket.
Vi som smörade våra hårda smörgåsar på baksidan för att det inte skulle"  gå åt så mycket  " av smöret.
Vi barn som hade som daglig uppgift att gå till vedboden för att hämta in veden, gå till grisarna med grismaten osv.
Vi som barn som fick med oss ransoneringskuponger till affären när vi skulle handla kaffe( de var bruna ) och socker ( de var gröna ).
Vi som var barn födda under andra världskrigets sista skälvande tid.
Vi som var rädda för " ryssen " som kunde komma.
Vi som minns att våra hästar hade inkallningsplikt.

Ja det är vi som nu ser våra barnbarns värld.
Vi som ser på den med våra ögon.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om oss skulle heta just " VI SOM ".
Skulle det vara intressant att läsa tro?

Jag undrar ofta om ungdomarna idag skulle tycka.
Finns det överhuvudtaget någon som är intresserade av oss som växte upp då tro?
Vi som blev så in i bomben självständiga och frigjorda.
Nej nu är det bäst att bromsa känner jag.

Se dig omkring med egna ögon!