liveteftersextio

I dag är det ingen sol i Malmö. När jag pratar med mina anhöriga i Sundsvall så berättar de om snömassor. Jag längtar verkligen inte efter det!


När jag var liten var det alltid mycket snö om vintrarna. Vår ladugård låg en bit bakom vårt boningshus, det skottades en lång och smal gång upp till ladugården.
För att hämta hö från halmboden  till ladugården, skottades också en lång och smal gång. Höet hämtades i en näverkont som bars på ryggen.

När mamma skulle hämta potatis, sylt m.m skottades också en lång och smal gång ner till vår  jordkällare.

Även till vedboden, som bestod av en liten låg timmerbyggnad, var det en skottad gång.

Att ploga med häst och en träplog var det enda medel som fanns, förutom handskottning.
Jag minns att jag fick sitta på plogens ena vinge. Detta för att plogen skulle nå djupare ner i snön.

Men det var alltid snö att pulsa i ändå. Så renplogat som det är i dag när traktorer och annat plogar kunde det aldrig bli.

Jag sprang i dessa gångar av snö med höga drivor så man inte syntes. Jag kände mig som en mullvad i vintermörkret.

Betänk att den enda lampan som lyste var brolampan. De övriga byggnaderna var inte upplysta.

Vårt stall låg väldigt nära boningshuset. Det fanns en orsak till det.
Tidigare, någon gång på 1800 talet låg stallet längre i från bostadshuset. Då kunde det hända att hästarna blev stulna.
Därför flyttades stallet närmare boningshuset.
Jag älskade vårt timmerstall som bestod av två våningar. Uppe på stallvinden fanns otroligt mycket gamla saker att finna. Där satt jag många gånger och njöt av alla upptäckter, av gamla minnen. Det fanns även ett litet rum där en gammal farbror lär ha bott.

Jag är en del av allta detta som mina gamla förfäder har givit. De finns för alltid.
En gammal gård är historia.Det är rötterna i mitt nuvarande liv. Det är därifrån jag har fått min syn på livet. Det är därifrån jag fått kraften.
Det är där jag sprungit som barn, helt fritt utan stängsel för att upptäcka, dagarna i ända.
Jag hade hönsen omkring mig på gården, kalvarna , grisarna, hundarna. Alla var fria. De nu så ansade gräsmattorna var inte ens påtänkta på den tiden, där hemma på gården.

Vi odlade mycket grönsaker, vi arbetade tillsammans på gården från tidig ålder. Vi behövdes. Vi fick en stark känsla av att vi kunde och behövdes.
Att köra häst eller traktor som tioåring, var inget konstigt.
Ingenting var farlig.

Att rida barbacka ensam utam att någon hemma visste var jag befann mig. Det var frihet!

Att innan skolan började på morgonen höra sin pappa säga att " Nu måste du ta hunden och söka efter räven som var framme inatt ".
Ta honom på orden och springa i väg in i skogen ensam och tycka det var ett  jättespännade uppdrag, var heller ingenting  konstigt.

Allt kunde hända och allt kunde man klara.
Föräldrar och barn arbetade tillsammans.

Allt detta saknar jag och sörjer över!
Jag sörjer över att det inte finns kvar för mina barn och barnbarn, för det är fantastiska upplevelser som stärker självkänslan.

Det är ett ärligt liv!

Ingen yta!