liveteftersextio

November är en mörk månad.
Här i Skåne är det 10 grader varmt. Det är grönt och skönt utomhus.
Inomhus har vi kartonger och grejor lite här och där. Det är jättejobbigt att ha mycket saker! Phu!
Jag försöker lägga grejor i en s.k. loppiskartong som skall vidare till Scouterna.
Men så svårt det är att veta vad som skall sparas!!

Barnen kanske vill ha? Ja, jag vet ju att de säkert inte vill ha just nu...men kanske sedan...? Eller, kanske barnbarnen vill ha någor efter mig och min släkt?
Det är jättesvåra tankar som jag hela tiden tänker på.

Jag är uppväxt med återvinningstankar och förvaltande. På en bondgård finns ju många byggnader som generationer spsarat i.
Minnen finns ju faktiskt i sakerna...jag tycker dessutom att vi bör ha kvar minnen, de kan påminna oss om en annan tid när inte alla skulle ha likadana hem.
Hemgjorda möbler var mycket vanligt förr i tiden och de är också mycket funktionsdugliga och sådana har jag gott om.

Dukar skall man ju inte ha idag, helst inte hemsydda. Och det har vi också gott om.
Så, jag hoppas på barnbarnen.
När det blir dags för de att sätta bo lär det inte finnas många sådana möbler, gardiner eller dukar som jag nu sparar, kvar.
Därför sparar jag på vinden så de får ta, när jag inte finns längre.
Jag vill så gärna att de har lite minnen var och en, från deras förfäder som bebodde en av byns äldsta bondgårdar.
Det är rötter!