liveteftersextio

Jag minns min tid på Sundsvalls Flickskola som en tid med Tommy Steel ( den präktige och tillåtna idolen ) eller Elvis Presley ( den utmanande otillåtna ). Länge var jag Tommy Steels anhängare.

Men så gick jag och min väninnva och såg JailhouseRock och jag föll som en fura.
Aldrig hade jag upplevt något sådant! Han väckte upp och tände oss flickor i biosalongen med råge. Det var en smärre chockartad upplevelse för en flicka i den yngsta tonårstiden.

Därefter var det naturligtvis bara Elvis och darrande känslor för hela slanten. Det var då som känslorna vaknade till liv och  det var då som kroppen styrde över den kloka flickskoleflickan.

Så var det slut med den tråkige Tommy Steel och slut på den präktiga flickskoleflickan.
På rasterna spelade vi på en liten grammofon, i smyg så klart, för fröknarna var gammalmodiga fröknar.

Ja den tiden känns lika aktuell inom mig som då i slutet av 50talet.

I går kväll såg jag Michael Jacksons 30årsjubileum på TVn. Jag har inte lyssnat på honom eller förstått hans storhet tidigare, men i går förstod jag vad han gav till sin generation. Vilken stjärna!!

Att våga vara sig själv är det största. att inte vara någons kopia. Det är då det sker. Det är då som det skapas en stjärna.

Det behöver inte bli en världsartist av oss, bara det blir ett unikt orginal, så som det var meningen att vi skulle bli.

Hur många av oss vågar vara oss själva? Hur många av oss går omkring och försöker vara andra till lags?

Hur många av oss blir älskade så som vi är , trots att vi är som vi är ? 

Elvis eller Michael. Fick de den kärlek de sökte? Vad tror du?

Skall allt ha ett pris, även för dig och mig? 

Fundera på saken, det gör jag.