liveteftersextio

Lördagen den 19 juni skall min dotter ( hon skall vara tärna ) gå på bröllop tillsammans med sin man. Jag skall vara barnvakt för de två små Ella och Elian. Föräldrarna sover över på Häckeberga slott. Första gången en egen natt utan två små...

Det blir bröllop på TV:n också, jag hoppas att jag får se kronprinsessparet, men med risk för att jag missar det hela så har vi laddat en videoinspelning på ca 4 timmar.

I dag har vi fixat en del på båten innan ovädret kom.
Men, efter regn kommer solsken, och mycket riktigt så fann jag min man liggande  ute på solstolen. Det är inte ofta det händer, så han måste ha saknat det.

I mitt föräldrahem såg jag aldrig mamma eller pappa ligga i en solstol. Om solen lyste så varslade det om arbete ute på åker och äng.

Min farmor hade tunna nylonhandskar på sig om somrarna och en vidbrättad stråhatt. Jag tyckte att det såg väldigt konstigt och tantigt ut, men idag förstår jag henne mycket väl. Ansikte och händer utan solskyddsfaktor får lätt bruna fläckar när man blir äldre. Så jag har solskyddsfaktor 30 istället för handskar och hatt.

Mina föräldrar satt hellre i skuggan än i solen, det kan jag också förstå idag.

Mina far och morföräldrar är födda på 1800-talet  jag lever nu på 2000-talet och känner mig inte  så gammal som jag tyckte att de var som 65 åring. Hur kan det komma sig att vår generation vägrar att bli gubbar och gummor?

När jag gick i andra klass minns jag att min bästis Gunilla och jag undrade om vi skulle kunna leva ända till år 2000. Vi föreställde oss att världen skulle se väldigt annorlunda ut, i vissa delar stämmer det.

Då, på den tiden,drömde vi om prinsessorna på Haga och jag minns att Gunilla och jag önskade att vi hade något av prinsessornas namn, men så var inte fallet.
Nu får vår generation i stället inrikta oss på att vänta på nya små prinsar eller prinsessor på Haga.