liveteftersextio

Lycka! Här går jag nu i min trädgård och bara njuter!! Eftersom vi flyttade in i höstas så vet jag inte vad som spirar. Det är underbart att lära känna en trädgård som jag själv inte har planerat. En härlig känsla att vänta in.
Att vänta.. ja. Alla väntar vi på någonting beroende på hur vi mår.

Att må dåligt... att inte längta.. att bara vilja sova eller vilja att dagen bara skall ta slut så att man får gå och lägga sig.
Känns den känslan igen?
Vi är nog många som har känt det så stundvis. Kanske t.o.m en lång period i våra liv.

Att vara ledsen och att inte kunna be om hjälp är en stor folksjukdom anser jag.
Det anses starkt att klara sig själv. Att inte falla offer för självömkan.

Jag har faktiskt funderat på detta med självömkan. Är det så fel egentligen?
Om ingen annan i  ens närhet finns för att trösta. Vem skall då trösta? Är inte självömkan ett bevis för att det saknas en kram från någon eller att  det saknas någon som verkligen vill lyssna en stund?

Kram tilll Dig från mig!