liveteftersextio

Lite bättre i dag. Kläder på.

Blå himmel, blommande äppelträd, ja hela rubbet!

Men bäst är ändå koltrastens sång om morgonen och kvällarna.

Allt andas harmoni ute i naturen!

Men jag längtar till mina liljekonvaljer därhemma. De står i massor på sitt gamla ställe och väntar...
för visst är det så att barndomshemmets minnen blir starkare med åren?
Om man som jag har vuxit upp på samma gård förstås.

När jag själv fick familj flyttade jag hela tiden. Jag tyckte att det var befriande! Men barnen fick inte en fast punkt.
Då trodde jag inte så mycket på att det var så viktigt eftersom jag själv ansåg att jag " satt fast " på min hemgård.

Säkert är att ofriheten att kunna åka på semester tillsammans med mina föräldrar bidrog till denna känsla. Det var mycket förpliktelser på en gård förr, barnen räknades som en resurs. Visst har jag lärt mig  väldigt mycket i o m detta, men visst längtade jag som alla andra barn efter upplevelser utanför byns gränser.

Nu bor jag långt i från min hembygds gränser och är ständigt där i mina tankar! Varje dag!

Jag ligger på gravkullen med blåsippor runt omkring mig,

jag går på stigen nere vid Ljungan och ser på vattnet som forsar,

jag sitter på Prästhusberget invid fornborgen och ser ut över sjön och dess byar,

jag hör korna råma,

jag plockar lite blåbär när jag går ned från berget,

slinker in i granskogen  och går uppåt  bland enar och klippor och plockar underbart gula kantareller,

jag vandrar stigen hem och stannar vid den gamla timrade logen och plockar de första brännnässlorna.

Där stannar jag och ser mitt gamla fädernehem som bebos av någon,

den gamla 1700tals förfallna ladugården som står och rister med alla gamla minnen av kor, kalvar, höns och grisar.
Brännäslorna slukar de gråa trasiga timmerväggarna och allt som fanns där inne är stulet av de som inte kan respektera något.

Den gamla smedjan är också förstörd, sönderslagen nedbruten av andras händer som hellre ser att man gör som man vill med andras egendomar.

Är det någon som kan förstå?