Nästa. Oslo!

I dag längtar jag för i morgon får jag träffa mina två barnbarn i Oslo, plus mina två barn!
Känslan att vara nära " de mina " fyller mig! Jag blir åter den jag en gång var. Nämligen bara mamma.
Närhet, kärlek, ansvar och " vad blir det för mat "minnen väller fram. Den tiden gick alldeles för fort.

Därför är det för mig så viktigt att nu förtiden riktigt kunna njuta av denna underbara känsla. Jag vet ju att tiden rusar fram i rasande fart.

Tänk om jag hade vetat vad som skulle hända mig i framtiden när jag den 26 mars 1966 låg med min förstfödde på min arm. Rusig av lycka över att ha den vackraste sonen i hela världen. Därefter har jag fått erfara den känslan två gånger till.
Alla jobbiga stunder minns jag, men de förbleknar med tiden. Den ljusa minnena blir bara ljusare.

Att vi alla skall skiljas åt en dag är en vetskap som människan själv får bära. En ofta svår och overklig insikt.
En tröst, är den kärlek vi får uppleva under tiden som vi vandrar här.
Ge och Du skall få!

Är det så? I så fall gäller det att ge utav bara sjutton, utan att vänta på att få. Då kan vi förvänta oss något stort!
Utomhus är det nu rena paradiset. Fåglar, blommor, buskar och träd tävlar om att fånga min uppmärksamhet varje dag!

Vid närmare eftertanke var det kanske " be så skall du få ".
HUr som helst,  ge en kram till någon i dag, det skall jag göra.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0