Semester?

En ny månad har börjat.
En månad fylld med semesterminnen.
Där de flesta går till sitt arbete med många härliga upplevelser.
Brunbrända, efter soliga dagar, utvilade, efter många dagar utan klocktider att passa.
Sommaren är kort om man skall hinna med allt det man inte hann med under resten av året, som t.ex att hinna träffa nära och kära.
Sommaren utgör då en enda månad!

Jag som är uppväxt på en bondgård har inte dessa s.k.semesterminnen.
Sommaren för mig började när korna släpptes ut ur ladugården. Därefter började mycket arbete på gården och till det behövdes barnen.
Min klasskamrat och hennes mamma for alltid på semester till Skagen. Vad var det, undrade jag.

MIna sommarminnen består av att trampa hö i en överfylld lada och få sår i huvudet av de spikar som stack ner från taket. Räfsa efter dikeskanterna, köra höräfsan efter hästen, hämta kor på bete,mjölka kor etc.

Jag blev en väldigt stark tjej, brunbränd blev jag också.
MIna somrar var längre än en månad.
Sommaren bestod även av lediga dagar i bland och då var det skogsdagar med föräldrar och släktingar.
Kontar stora som ryggsäckar skulle fyllas med lingon. Svamp och andra bär skulle plockas.
Skördetiden räknades även in under sommaren.

Sommaren för mig har därför inneburit en aktiv tid av annat slag, tiden då alla arbetade tillsammans.

Nu när jag är pensionär och  har många långa dagar utan närheten till mina barn och barnbarn så kan livet kännas välidgt konstigt.
Jag känner mig onyttig.

Onyttig. Ja, du läste rätt.
Just att vara till nytta för någon är det som mina sommarminnen handlar om.
Att vara till för någon, att behövas!
Det är det som jag i dag saknar

Att vara långt i från de sina skall väl inte vara så svårt kanske många anser.
Visst.
Det finns ju massa kommunikationer idag.


Men när jag som mest behöver de mina, som just nu t.ex. kan jag inte ta bilen för att åka dit och träffa de.
Just idag när jag behöver det!
Den friheten saknar jag.

Jag älskar och längtar att krama om dem, känna närheten och dela alla minnen av tiden som gått, känna att jag finns som Lena den jag en gång var.
Jag längtar att finnas som mormor och farmor till de som nu är framtiden, vara en del av deras minnesbilder från barndomen.

Hur gör man?
Barnen coh jag. Barnbarnen och jag.
Jag kan ju inte dela mig mellan  Malmö-Sundsvall-Oslo.

Så jag sätter mig ner och beställer ånyo en dyr Sverigebiljett för att träffa några av " de mina".
Allt har ett pris, sägs det...

Ingen människa lever för sig själv endast!






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0