Vad är tiden värd?

Jag funderar väldigt ofta över hur livet har förändrats under min livstid. Närmare bestämt hur barnen har det idag beträffande tid tillsammans med sina föräldrar.
Eftersom jag var barn på en bondgård så fanns mina föräldrar hemma hela tiden. Ingen press på mig att stiga upp en viss tid för att vara hemifrån tillsammans med andra barn och vuxna under dagen.
Min dag bestod av helt andra ingredienser. Nämligen tid! Jag fick tid att tänka i lugn och ro. Jag behövde inte stressa eller pressas.
Mina rötter hann gräva sig ner ordentligt i myllan av mina egna upplevelser och känslor. Inga fröknar som klädde mig och bestämde när jag skulle leka ute eller inne.

Jag bestämde själv vad jag vill göra. I bland var det fruktansvärt långsamt men  jag fann min kreativitet i just detta att vara ensam. Så många tankar och känslor som fick tid att mogna och växa, just in tråkigheten.
I dag kallas det för reflektion och är nödvändigt för alla som stressas och en nödvändighet för att inte bli utbrända.

Mina föräldrar var inte pressade av att klockan  styrde deras liv. De hade kontroll på sitt eget jobb. Klockan styrde inte livet.
Något mycket viktigare styrde, nämligen djurens behov och för det behövdes en känsla av omsorg om djuren. På den tiden var inte prylar det som var det vi behövde i vårt hem. Till det fanns inga pengar.
I dag skulle jag ha kallats ett fattigt barn, enligt dagens värderingssystem.
Ingen reagerade på den tiden på att barnen inte hade leksaker i mängder eller att de inte hade det som alla de andra, som de som hade det bättre. 

Det har skett ett nytt värdesystem som jag är rädd kan skada de små barnen idag.I dag finns det pengar.
Jag skulle kalla dagens barn för fattiga på tid med sina föräldrar. Ingen reagerar i dag över vad detta kan få för reaktioner i barnens känsloliv och värderingssystem.
Är det någon som har funderat över om dagens press och stress på de små kan ge de utbändhetssyndrom tidigt i ålder.
Att alltid passa tider, att känna sig bekräftad i ny barngrupp kräver påfrestningar för ett litet barn, att veta att jag måste sova i min egen säng för att mina föräldrar måste sova för att orka gå till jobbet, när jag helst bara vill vara nära.
Till detta finns ingen tid, idag sorgligt nog.
Men sovproblemen går att lösa genom att köpa en stor säng till barnet. Föäldrarna kan då skifta säng och lägga sig i barnets säng så kan ett barn få sova med en förälder.
Har man läst utvecklingspsykologi så vet man att ett barn under tre år har viktiga behov som måste tillgodoses.
Detta har ersatts idag, för att systemet kräver att barn skall infoga sig i vuxenvärldens nya värderingssystem
 





Kommentarer
Postat av: Josefine

Det är till viss del sant enligt mig. Jag gråter inombords när folk prioriterar dyra hus som gör att de måste jobba och inte "kan" vara föräldralediga utan måste skicka iväg barnet innan det kan gå. Men alla har olika förutsättningar och jag är så GLAD att jag får jobba mindre och vara mer med barnen. Inget betyder mer :)



Ella får sova med oss men jag sover så dåligt och får migrän. Du vet också hur känsligt Elians lilla hjärta och jag tror han blir sårad över att han inte får...



Dessa mammakänslor.



Puss!

Postat av: Anonym

vi hörs på tel!love!

2011-12-06 @ 16:13:02
Postat av: Elisabeth

Så sant så!! Håller fullständigt med dig!! Vi har en liten sladdis och hon sover med oss. Hon är 8 år. Vi resonerar som så att tids nog vill hon inte sova med mamma och pappa. Och hon behöver den tryggheten just nu att få vara nära oss. Så då får hon det. Vi är äldre föräldrar i synnerhet min man som snart är 60 år. Själv är jag 12 år yngre än han.



Många kramar från ett snöfattigt Sundsvall!! :(

2011-12-06 @ 23:10:44
Postat av: Anonym

Hej Elisabeth!

Tack för din kommentar och det är så sant, så sant!

Snart är jag också uppe i Sundsvall en liten tid.

KRam,kram!

2011-12-07 @ 08:20:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0