liveteftersextio

Det var en varm och ljuvlig fredagseftermiddag.
Solen sken, min man och jag låg på var sin solstol.
Men, helt plötsligt fick jag en sådan längtan efter att klippa ner pilträdets torra grenar.
Jag steg upp från min solstol och lät min man sova vidare i eftermiddagssolen
Hämtade en stege i garaget, den långa sekatören  från boden och den lilla sekatören från mitt trädgårdhus.

Nu  skulle det klippas!
Jag klättrade upp på stegen och började att klippa. Det kändes som om jag befann mig mitt i ett skatbo.
Torra, spretiga, hårda grenar över mitt huvud, ja, runt om mig och överallt.
Så jag sträckte mig hit och dit. Klippte och klippte. Såg mer  och fler grenar som behövde klippas bort.
Till sist fick jag ställa mig högst upp på stegen för att nå.
Grenarna rasade ner över buskarna under mig. Jag tittade ner och såg en lång och grov avklippt stam som stod rakt upp ur jorden.
Tänkte i mitt stilla sinne att den såg farligt otäck ut, där den stack upp ur jorden som en spjutspets.

FIck helt plötsligt för mig att sluta klippa för att gå ner från stegen.
Det var då som det hände.
Stegen vickade och sjönk ner med ett av benen i jorden. Det blev obalans och så  försvann  stegen!
Jag försökte ta tag i en gren för att inte falla men grenen gick av och jag rasade handlöst rakt ner på ryggen över och i stegen.
Min sista tanke var " nu spetsas jag av den avklippta stammen ".
Mitt skrik väckte min sovande man som kom till sist.
Ja, resten kan Du tänka Dig.
Så fort det kan gå....

Med långa djupa blödande sår, skinnbitar som fläkts upp och med blåmärken över hela kroppen sitter jag här i dag, måndag med en kropp som värker överallt.

Men jag är så tacksam över att jag missade den långa spetsiga trädstammen med nångon millimeter!

Tror Du att du har en skyddsängel?
Jag vet att jag har !