Kräkandet..ett elände!
Det mörknar på himlen utanför mitt fönster. Träden står därutanför med mörk silhuett mot himlen.
Det är slut på den aktiva dagen.
Dagen som varit fylld av att " ta hand om ".
Nu skall natten återigen ta hand om våra sömnbehov.
Veckan har varit fylld av kräkningar i dagar och nätter.
Man kan skratta åt eländet eller gråta.
Jag har valt att skratta, för en dag kommer jag att minnas denna veckan med ett skratt.
Mormor är gammal...
En mormor i action om dagarna!
Jag lär miginte fort, men med små trötta barn funkar inte inlärningen så bra. Det märks att allting går mer långsamt när man blir äldre. Med gråt om leksaker och annat i bakgrunden kan inte en mormor koncentrera sig så bra. Nu ringde det visst på vår telefon? Så ringde det på Josefines telefon...hej och hå..stonk och stön från oss alla.
Bilder - hur?
Klicka på trädet till vänster i inlägget.
Klicka på gröna ikonen ladda upp bild.
Klicka på bläddra.
Klicka dig in på bilder du önskar. De jag lagt in åt dig nu Mamma finns under Lena/ Bilder/ Adobe/Foton från digitalkamera och så datumet ifrån då de laddats upp.
Välj öppna och sen full storlek eller miniatyr och så kommer den in i bloggen!
VOILA!
Dottern är hemma!
Jag har intagit huset med två barn! Nu är planen att lära Mamma att blogga med bilder igen om inte annat för min egen skull så jag får se hennes fina foton.
Nu är vi mitt i frukostkaos här och vi är så glada att vi fick komma hit nu då E jobbar massor och det är dagisstart nästa vecka. Detta var alltså sista chansen att komma hit hipp som happ och vi tog den. Att vara hos sin Mamma är mysigt och jag tror hon myser även hon trots kladdiga små fingrar överallt och ett ganska högt tempo ;-)
KRAM /yngsta dottern
Lycka?
Ute är det natt, himlen är svart. Dagen har känts som om det är vår på gång.
En mors funderingar om barn och barnbarn...min mamma sa alltid att " när barnen är små trampar de på mors knä-- när de blir stora trampar de på mors hjärta ".
Det ligger någonting i det.
Man kan inte hjälpa och trösta, hur gärna man än vill. Att finnas tillhands utan att ingripa är inte så lätt. De flesta mödrar har nog känt av detta.
Lycka! Ja, vad är det egentligen? Enligt Aristoteles så är det en" gärning ". Alltså någonting som man gör för att kunna känna sig lycklig.
Det är således vår egen skyldighet att göra oss lyckliga. Visst är det så. Men när olyckor drabbar oss är det svårt att " göra " någonting åt detta.
Men kanske devisen håller ändå, för om " det svåra " får möjlighet att läka ut så kommer något annat därur. Förhoppningsvis en lyckokänsla av att ha klarat av den svåra tiden. Känslan av att kunna gå vidare gör livet lättare och därmed oss lyckligare.-
Lyssna till ditt hjärta, det är en gärning också!
Sorg.
Jag skulle så gärna vilja ta upp ämnet sorg.
Sorg kan ju vara så mycket olika känslor.
En oförmåga av något slag kan innebära en stor sorg. Ett osynligt handikapp. För det är ju så för de flesta av oss att det som inte syns det existerar inte.
Jag tror att det är många av oss som går omkring med obearbetade smärtsamma minnen som hindrar oss ifrån att leva fullt ut. Minnen kan förträngas så djupt att vederbörande inte har något minne av det, för minnen kan göra så ont!
Förträngning är något som de flesta av oss använder för att orka gå vidare och för att slippa smärtan.
Men det håller inte i längden.
Minnet finns i vårt undermedvetna och spökar. Många gånger vet vi inte varför vi reagerar som vi gör, det bara känns som att något måste ut. Många gånger reagerar reptilhjärnan spontant utan insikt om dess konsekvenser...
Vi människor behöver läkas från svåra minnen som skapats under åren.
Det är en bit på väg för en fredligare värld anser jag. För om vi mår bra gör vi goda handlingar. Eller hur?
Vi ser inte bara felen hos varandra. Vi ser det goda hos varandra.
Hur många är det inte som är ledsna inom sig men som håller fasaden uppe. Det tar energi ifrån oss att hålla masken...
Tilliten, tron på att någon finns därute som tar emot..någon som inte fördömer...som hellre tar emot din smärta genom att ge dig en kram..
Är det inte det som vi alla behöver känna?
Det går att få läkning genom Sorgbearbetningsprogrammet TM. Jag är Certifierad Sorghandledare, mitt företag heter Läk din sorg.Att få ett konstruktivt handlingsprogram för att läka din sorg är en fantastisk möjlighet till ett bättre mående. Gå gärna in på min hemsid www.lakdinsorg.se
Jag inbjuder dig härmed att anonymt berätta om dina egna smärtsamma minnen här. Lämna dessa på kommentarer.Kanske du finner någon medmänniska?
Det går även att maila mig på lä[email protected] om du hellre vill det.
Att hjälpa ? Att våga hoppas ?
Att tänka...att känna...att handla...är väl vad livet egentligen handlar om?
När jag gick på en av Oslos gator låg en man på gatan med sina byltor bredvid sid, hopkrupen som en boll. Han låg där i kylan med ett apelsin i knät.
Jag tänkte stanna, fråga honom... " varför " befinner du dig här?
Jag kände ett sådant vemod över mannens situation !
Men, jag stannade inte, jag vände mig bara om en gång till, innan jag gick vidare....
Jag gjorde inte som tänkte eller kände...
Jag handlade inte... gjorde inte som jag kände eller tänkte...
Jag har sett många uteliggare på gatorna runt om i världen.
En gång har jag stannat och det var på en gata i Chicago.
Jag frågade den unge mannen " varför " ?
Han berättade om sitt liv.
Det gjorde så ont inom mig, jag kunde göra någonting för att hjälpa honom...
Om vi skall vara Kristuslika så bör vi handla i medmänsklighet, eller hur. Vi skall stanna vid vägrenen och hjälpa den som ligger där.
Men, hur ?
Det är ju så många som ligger där !!!
På gatorna i Malmö kommer många fram och ber om pengar...vad göra ?
Jag läser just nu Obamas bok som heter " Att våga hoppas " .
Hur skall vi kunna handla så att våra svagaste vågar hoppas?
Jag skulle vilja se TVdokumetärer om dessa personer. Låta de berätta om varför de är där de är...
Jag tycker att dessa oljiga TVsåpor kan bytas ut och ersättas med verkligheten. Om en nation bara "sliskigmatas" så försvinner den sanna verkligheten.
Nej, ge mig en TVproduktion som gör nytta och handlar för medmänsklighetens tjänst...!!!
Finns inte kyrkans folk med och bestämmer lite i TVhuset? Alla dessa gudstjänster kan ersättas ett tag...
Om jag och du får lära känna dessa gatuboende kanske vi får en annan syn och en annan inställning.
Och de som är uteliggare blir " sedda " ! För det handlar ytterst om att någon ser dig!
I Malmö finns det gatuliggare som sover utanför kyrkväggen. DET GÖR MIG SÅ LEDSEN OCH ARG!
Vågar jag hoppas att det blir en förändring eller kommer jag att få se fler uteliggare?
Jag mår inte bra av det!
Vi hör i hop du och jag. Du som är uteliggare och jag som är medmänniska. Är det inte så att vi ser på varandra som medmänniskor?
Eller är det så att det är vi och dem?
Är vi ett kristet land eller inte?
Oslotime!
Det var längesedan jag vadade omkring och skottade snö med skyffel.
I går var jag och Elian och jag ute under två timmar och skottade bilvägar och byggde fjäll.
Han är så duktig att pulsa i den djupa snön.
Vi fann så mycket leksaker under snön som vi skottade fram. Det var spännande att hitta sina sommarleksaker och leka med dem i snön, så Elian ville inte gå in. Men till sist hade sockorna i skorna hasat ner så då bad han att få gå in och ta på dem.
VI leker att han är en liten häst som skall ta på sin sko.
" Fot upp, höger fot ", så lyfter han på höger fot...
Det är underbart med barnbarn, man får hålla i gång från morgon till kväll...här behövs inga träningsredskap.
Jag är flygplan som ligger på golvet och lyfter upp Elian med benen upp i luften..och så flyger han till Ingemar i Malmö... eller så är det Ella som flyger...
JAg befinner mig mest på golvet dessa dagar och det känns i mina knän som gör jätteont.
När jag var 23 år hade jag två små barn. Det var endast ett och ett halvt år mellan dem. Det var en tid där inga kilon fastnade, annat är det idag.
" Jej elsker dig mormor " säger en go liten kille och kommer och ger mig en kram. finns det något mer underbart?
FYRTIOALISTER...
I dag har jag pratat med två stycken som säger;" att nu skall jag minsann inte låta någon annan styra över vad jag vill " !!
Känns det igen?
De som fostrade oss ( således våra föräldrar ) hade föräldrar som var födda på 1800-talet!
Det var en annan tid med andra värderingar.
Den tidens värderingar har skadat många av oss på olika sätt.
Har du egna minnen från din barndomstid som inte var så bra? Du kan maila mig på lä[email protected] och berätta. Jag har tystnadsplikt som Certifierad Sorghandledare.
Du skall veta att det finns hjälp att få!
Ingen skall behöva gå med smärtsamma känslor i livet. Det hindrar oss från att uppleva frid och lycka!
Elvis födelsedag i dag.
Men så gick jag och min väninnva och såg JailhouseRock och jag föll som en fura.
Aldrig hade jag upplevt något sådant! Han väckte upp och tände oss flickor i biosalongen med råge. Det var en smärre chockartad upplevelse för en flicka i den yngsta tonårstiden.
Därefter var det naturligtvis bara Elvis och darrande känslor för hela slanten. Det var då som känslorna vaknade till liv och det var då som kroppen styrde över den kloka flickskoleflickan.
Så var det slut med den tråkige Tommy Steel och slut på den präktiga flickskoleflickan.
På rasterna spelade vi på en liten grammofon, i smyg så klart, för fröknarna var gammalmodiga fröknar.
Ja den tiden känns lika aktuell inom mig som då i slutet av 50talet.
I går kväll såg jag Michael Jacksons 30årsjubileum på TVn. Jag har inte lyssnat på honom eller förstått hans storhet tidigare, men i går förstod jag vad han gav till sin generation. Vilken stjärna!!
Att våga vara sig själv är det största. att inte vara någons kopia. Det är då det sker. Det är då som det skapas en stjärna.
Det behöver inte bli en världsartist av oss, bara det blir ett unikt orginal, så som det var meningen att vi skulle bli.
Hur många av oss vågar vara oss själva? Hur många av oss går omkring och försöker vara andra till lags?
Hur många av oss blir älskade så som vi är , trots att vi är som vi är ?
Elvis eller Michael. Fick de den kärlek de sökte? Vad tror du?
Skall allt ha ett pris, även för dig och mig?
Fundera på saken, det gör jag.
Gott Nytt År!
I kväll har jag kommit ihåg händelser som hände för många, många år sedan.
Det gör riktigt ont att minnas. det är märkligt att vissa händelser som varit svåra bara har försvunnit och vips, så kommer de som ett brev på posten!
Minnet vaknar till liv, det känns som en kalldusch som river i själen.
Ja, man kan bli arg och ledsen men vad hjälper det?
Påmind kan man också bli...om hur det var på den tiden...!
Det har varit en lång resa.
Jag önskar att alla som bär på skuldkänslor skall befrias från dessa, för det skadar och hindrar så oerhört förmågan att vara tydlig om vem det är som bor därinne.
Skulden är en tung börda som någon annat givit dig!
Du är inte skyldig till den!
Den som är skyldig , är den som givit dig den!
Att vara älskad och sedd som den du är, är den enda rättighet du har! Och den är inte liten! Det är den största rätten du fått som född människa!
Låt inte någon tvinga dig!!!
Om ingen lyssnar på dig, stanna inte kvar!!!
Bär inte din smärta ensam, dela med dig av den!!!
Gå dit du får hjälp!!!
Varför skriver jag nu detta och varför kom detta minne just nu, kan man fråga sig. Förhoppningsvis kanske det är för att hjälpa dig som läser...
och för mig som skriver.
