liveteftersextio

Mördare. blottare. lobotomerade m.fl. var några  av de boende hemma hos oss i mitt barndomshem, under många år. Det var s.k. " femfemmor."
Låter det absurt?

Ja, men på den tiden var det en del av rehabiliteringen för de  som var inlagda på Sidsjöns sjukhus.
Sidsjöns sjukhus var då ett mentalsjukhus.

En bondgård ansågs  då vara en bra rehabiliteringplats för dessa människor. 
Men, kan det ha varit en bra plats för ett barn att växa upp i ?

Jag som barn tyckte naturligtvis att de var " konstiga " och  det innebar att jag fick ta väldigt mycket hänsyn till deras  oftast märkliga beteenden.
Många gånger var jag naturligtvis väldigt rädd, men barn  " inordnar " sig rätt fort i ledet.

Osäkerhet, rädsla, otrygghet m.m. var en del av min vardag. Vad som helst kunde hända, när som helst. Jag som barn, kunde aldrig förstå orsaken till deras för mig otäcka reaktioner.

Men , att leva så nära dessa människor gav mig också mycket insikt om hur det är att leva med människor med sjuka beteenden.
Jag fick en fingertoppskänsla för detta , för det var ju min enda räddning i denna otrygga situation.
Det var jag som själv tog det ansvaret för att inte ständigt gå omkring och vara rädd.

På den tiden tänkte man inte så mycket på hur barn blev påverkade. Barn var bara barn. De skulle bara "finna sig i situationen ".
Ingen tänkte på att fråga mig om hur det kändes att bo tillsammans med dessa för mig okända och " farliga " människor. Jag tror inte att det fanns i de vuxnas tankevärd.

Idag undrar jag hur många barn som har upplevt detsamma som jag? Det skulle vara intressant att samtala med de om våra upplevelser.
Vi är inte många, men vi har en stark historia att berätta.

Vi är ju  en del av den tiden psykiatrihistoria.