Jag pratade...
idag
i telefon med min väninna i Linköping. För över 40 år sedan blev hon min trofasta vän.
Vi har så lätt till skratt, hon och jag!
Trots att det går flera år utan att vi ses så är vi lika nära ändå.
Vilken rikedom!
Vi pratar på som om vi träffades i går...så lätt det funkar med vissa...och så svårt med andra...
Jag tror att nyckeln är självdistans och humor, livet är för kort för att sträva efter att kunna vara perfekt.
Eller hur?
Så sant, att ett gott skratt förlänger livet!
Kommentarer
Trackback
