En vecka efter terrordådet i Oslo.
Sista gången jag skrev handlade det om en dödsolycka, en tragedi.
Denna gång har Norges folk sorg och även vi i Sverige och övriga nordiska länder samt många andra deltagande länder.
Min dotter med familj hade varit hos oss på besök. De flög hem fredagen den 22 juli och landade nästan samtidigt som bomben exploderade i Oslo.
Jag fick ett sms av henne där det stod " Terror i Oslo"!
Tiden stannade en kort sekund, därefter fler sms och mer information.
"Tack gode Gud att de var här hos oss några dagar", tänkte jag.
I dessa kvarter befinner sig ofta min dotter när hon arbetar. Nu hade de semester, turligt nog.
Jag blir därefter en av alla dessa som blir sittande framför TV:n hela dagen samt framför dataskärmen. Mer och mer information om händelserna på Utöja får mig att känna att ett mardrömsliknande inferno pågår i det land som nu är min dotters och mina barnbarns hemland.
Hon informerar mig om händelserna som sker därhemma. Hennes svägerska som evakueras från en av de närliggande byggnaderna vid Regeringskansliet, kommer hem till min dotter nästan direkt när den lilla familjen kommit innaför dörren.
Alla samlas de för gemenskap och närhet.
Min dotters svärfar som är polis arbetar med att evakuera ungdomarna från Utöja under hela natten.
Han kommer också senare nästa dag för att träffa de sina för närhet och gemenskap.
Min dotter väninna som arbetar på Krim är på Regeringbyggnaden och hämtar delar..
Min dotter och hennes svägerska går till kyrkan.
De gå på blommanifestationen.
Hon tar så småningom med sig sin 5årige som fram till blomsterhavet vid Domkyrkan så att han skall få se och minnas...
Han har under dagarna frågat vad som har hänt...han förstår inte.
Därför får han följa med för att med egna ögon se...för en dag när han blir stor är denna dagen...den 22 juli 2011, en dag i hans liv som alla kommer att samtala om och då kanske han minns detta blomsterhav.
Jag tänker att mina barnbarn skall växa upp i detta land med dessa minnen, som en del av deras historia.
Den dagen de berättar för sina barn om detta, finns inte jag i livet. Men jag hoppas att de skall minnas att jag älskat de oerhört!
Lika litet som mina föräldrar i dag inte finns med sitt barnbarn i Oslo nu. Hon vet att hon var älskad av dem.
Alla dessa ungdomar som så brutalt blev mördade fick inte chansen att leva vidare genom sina barn och barnbarn.
Den rikedomen av livet togs ifrån dem och deras anhöriga!
Livet är en så oerhört stor gåva till oss. Att bli födda och få ett liv här.
Låt oss varje dag tänka på att onskan har många olika ansikten och hjälp oss så att vi inte själva faller i gropen som gräver gravar åt andra !
Ge oss ljus så vi ser godhetens ansikten!
De som bär framtiden.
För mig, är det våra oskuldsfulla barn.
Detta blev ett långt inlägg men av hjärtat talar munnen, heter det.
Så sant och så fint. våra tankar har också funnits hos alla i Norge. Vår äldsta son bor i Oslo (han som fick Josefines köksmöbler). Förra sommaren besökte vi din fina Josefine med familj det var härligt att få träffa dem och leka med barnen. Min mamma bor i Vellinge så jag har ju även det gemensamt med er. Vi var i Malmö samtidigt som Josefine. Vi har hytte i Nordli där min man varit på sem med sin familj sen han var 6 mån. Så Norge finns starkt i våra hjärtan.
Livet är en gåva vi vet aldrig vad som väntar oss.
Att medvetet släcka en andra människors liv är nått som aldrig skulle få ske. Vi får aldrig glömma de som fick offra sitt liv eller de som överlevde.
Kram Kristina
Tack för din fina kommentar!
Men så konstigt att det finns så många referenspunkter oss emellan.
Närheten kan finnas på olika plan.
Ha det gott i ditt liv!
Kram!
Så hemskt! så hemskt! förstår inte att en människa kan bli så galen??? Trevligt att du är tillbaka igen! Kram Åsa.
