liveteftersextio

God morgon!

Jag vaknar vid sjutiden, då är det mörkt ute.
Går upp och sträcker på kroppen , ser mig omkring och sätter mig framför datorn för att läsa Sundsvalls Tidning på nätet.
Går ut till köket, sätter på kaffet och kokar ett ägg. Fortsätter läsa på nätet;  Facebook, Prinsessans dagbok och Aftonbladet.

Dricker mitt kaffe och smörgås i en  helt plötlsligt underbart , strålande och  solig morgon! Klockan har blivit åtta!


Ser ut genom mitt fönster, där en pappa går tillsammans med sitt lillla barn. troligtvis på väg till dagis.

Pappan är fulllastad med väskor, barnet springer hela tiden iväg för att titta på blommor, stenar och annat som fångar dess  uppmärksamhet.
Pappan är för mig helt underbar!
Han stannar, böjer sig ner och pratar lite. Ja, så är barnet klar för att gå en liten bit igen. Och så fortsätter de två tillsammans...barnet springer på upptäcksfärd, pappan väntar in, samtalar lite och så går de en bit igen.
Jag blir så glad när jag ser de två. Det är så fint.
Jag tänker i mitt stilla sinne att dessa stunder som de två får tillsammans på den morgonpromenaden, kanske räcker för att de båda ska känna sig nöjda och glada.
En bra morgon med fin gemenskap. för att klara av dagen som möter de båda.
Ingen förälder som drar eller sliter i barnet p.g.a. stress och tidsbrist, inget barn som protesterar  och skriker p.g.a detta.
Här var en pappa SOM GAV SIG TID, han hade tidsutrymme för denna promenad till dagis. Det är just det som de små behöver.


Med en smil, såg jag även de små hundarna med sin matte eller husse som snällt trippade bredvid i koppel på sin morgonpromenad.
Även en pensionär behöver tid med sina barn även om barnen i dag är stora och har mycket annat som upptar deras tid. Ett telefonsamtal räcker så gott , en förfågan om måendet.

Liten blir stor och liten igen....